Johdanto
Alla minns säkert en berättelse från sin barndom. En berättelse din mamma, pappa, mor- eller farförälder eller någon annan berättade för dig när du var liten, innan du var på väg och sova.

Det brukar oftast vara berättelser som följer med dig hela livet, något du minns bra och som fortfarande känns så magiskt.

Ote
Hanna Nordenswan skriver: “Sådant vi får höra som godnattsagor sitter kvar i oss länge och påverkar hela vår världsbild”. Det stämmer. Jag tycker barnböckerna redan kunde ha lite mera “farliga” saker i sin innehåll.

Inte för överdrivet om man ändå tänker att ett barn läser boken men mera om nuförtidens samhälle så att de kanske lite mera kan förstå att vad som på riktigt kan hända.

Mumin är rolig och nostalgisk att läsa med Morran och sådant, men ändå tycker jag också den berättelsen kunde ha mera om det riktiga samhället.

Självklart förstår jag att barnböcker inte ska ha för mycket hemska saker i sig men åtminstone något mer kunde finnas med.

Inte kan vuxna preppa barnen för den hemska världen och så men försöka få barn att förstå att det inte är så magiskt som det verkar i böckerna.

När jag var liten fick jag en bild av att allt är lika lätt och roligt som i Mumin berättelserna. Jag trodde man kunde sitta på moln och leva livet på ett enklare sätt.